Nr. 110: Därför är tempelberget inte platsen där Herodes tempel ursprungligen låg!

Nr. 110:

Därför är tempelberget inte platsen där Herodes tempel ursprungligen låg!

Denne artikkelen er på Svensk, ikke oversatt til Norsk!

Är många år av stridigheter mellan judar och muslimer kring tempelberget snart slut? Ja, det är fullt möjligt om Dr. Ernest Martin’s (The Temples That Jerusalem Forgot) har rätt i sina slutsatser att fel område pekats ut som platsen för Herodes tempel. Svårt att ta in? Lyssna då på problematiken kring nuvarande tempelbergs autencitet:

I New Testamentets tider var Haram esh-Sharif (tempelberget) platsen för ett romersk fort och ett militärt läger som heter Fort Antonia. (Antonia Fortress) Historiska dokument avslöjar att Haram verkligen var det romerska fortet, och det var ett stort slutet militärläger – ca 36 hektar i området. Det var en romersk stad i miniatyr, med egen administration, bostadshus och tempelstrukturer för att rymma de cirka 6000 soldater från 10:e legionen. Det judiska templet var byggt ovanför Gihonkällan (Gihon Springs) i Davids stad så att vattnet kunde tas upp för reningsritualerna i tempeltjänsten. Templet låg norr om Davids stad på en höjd som heter Ophel. Davids stad i sig kallades Citadel (Akra) – en höjd söder om nuvarande ‘tempelberg’, även kallad berget Sion.
Nästan alla kartor över Jerusalem visar dock platsen för Herodes tempel i det rektangulära området Haram esh-Sharif, vilket betyder Tempelberget. Här ligger klippmoskén som kan ses från var som helst i Jerusalem, särskilt från Olivberget på östra sidan.



Den mest populära uppfattningen är att moskéen står på samma plats Herodes tempel en gång låg. På grund av denna övertygelse tillber religiösa judar dagligen vid den så kallade västra klagomuren. Slutsatsen är att det nedre stenlagret är från Herodes tid, medan det övre från den Ottomanska ockupationen.
I Matteus 13:1-2 förutspår dock Jesus en annan framtid för templet:

När han gick ut från templet sade en av hans lärjungar: ”Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!” Jesus svarade: ”Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.”

Ansåg det judiska folket alltid att Haram var den verkliga tempelplatsen? Enligt Dr Ernest går uppfattningen tillbaka ca 800 år. Dock inleddes inte vördnaden och tillbedjan vid klagomuren förrän för ca 400 år sedan.
Så var ansågs då platsen för tempelberget vara före denna period? Läs vidare så förklaras detta.
Dr Ernest Martins förklarar hur det gick till: Under den tid Jerusalem ockuperades av korsfararna, fick mycket få judar tillträde till staden. En av dem var Benjamin Tudela, en resenär från Tudela, norra Spanien. 1169 skriver han att Haram var den sanna platsen för templet. Samtida judiska forskare, inklusive den berömda Moses Maimonides, insisterade på att det inte var det. Ändå finner vi att i slutet av 1200-talet fanns det inte en enda judisk person som ifrågasatte Benjamin Tudela.
Den västra murens helighet förstärktes inom judendomen av kabbalisten Rabbi Isaac Luria från 1500-talet, som hade gjort flera felaktiga identifieringar av heliga platser. Moderna forskare förefaller ha ritat om kartor över gamla Jerusalem för att passa med Lurias uppfattningar. Bland dem finner vi Dr Leen Ritmeyer och Dr. Dan Bahat. Ritmeyer hävdar att han har hittat den exakta platsen där förbundsarken placerades på klippan under kupolen (Bibelarkologiens granskning – BAR-artikel, mars / april 1992). Bahat har publicerat detta i sin kartbok, Cartas Historical Atlas of Jerusalem 1986). Ritmeyer hävdar även att han på Haram har hittat gränserna för den 500 hektar stora, ursprungliga plattformen av tempelberget som nämns i Mishnah. Flertalet andra versioner finns också.

Varför menar då Dr Ernest Martin att dessa uppgifter inte stämmer?

Den numera traditionella platsen har helt enkelt otillräckligt stöd från antika arkiv. Platsen för klippmoskén var en för kristna helig plats när Kalif Omar först besökte Jerusalem år 638 e.Kr. Varför sågs då platsen som heligt? Kristna i Jerusalem var övertygade att området kring nuvarande klippmoské användes av Pontius Pilatus, och därmed platsen där Jesus ställdes inför rätta.
Myten hade spridits att ett avtryck av Jesu fötter blev kvar på berget. Kejsare Konstantin kom därför att bygga en kyrka på berget – Church of Holy Wisdom. (Samma namn gavs till den stora basilikan i Konstantinopel). Kalif Omar visade inget intresse av att förvärva denna plats (som inte hade kyrkan kvar vid den tiden eftersom perserna hade förstört alla kyrkor i Israel i 614). Han byggde istället Al Aqsa-moskén (den gamla, numera utbytt) i södra änden, som han ansåg vara det nya Salomons tempel.

Enligt Dr Martin var det inte precis där Salomons tempel legat, men något närmre. Det var Kalif Abd-el-Malik som sedan byggde klippmoskén (690 e.Kr.). Varför byggde han där? Man ansåg att platsen var idealisk som för en magnifik helgedom som kan ses från alla riktningar och därmed överglänsa Heliga gravens kyrka i Jerusalem.
Snart började nya myter och legender spridas. Redan Al Aqsa-moskén hade hunnit kopplats till Mohammeds himlafärd. Denna legend överfördes sedan till att ha skett från klippmoskén.
Liknande legender och myter finns även bland kristna kring Jesus, för den som besökt Jerusalem. Att t.e.x. ‘Sköna porten’ från Apg 3:2, skulle finnas kvar idag att beskåda.
Både klippmoskén och  Al Aqsa-moskén kan dock avvisas den ursprungliga platsen för Herodes tempel. Självaste Kalif Omar visste nämligen att det inte var den ursprungliga platsen för templet. Vad Omar gjorde var att gå till det förstörda templets ursprungliga plats, som var fyllt med skräp, städa upp platsen och gräva upp en ”grundsten” som han tog sig till området där Al Aqsamoskén kom att byggas.
I Dr Ernest Martins bok finner vi både ledtrådar till var templet kunde ha varit och inte ha varit.
Var templet inte kunde ha varit
Ironiskt nog är den plats som alla tror att templet låg, Haram esh-Sharif, den minst sannolika platsen. I Nya Testamentet var denna plats ett romersk fort och ett militärt läger som hette Fort Antonia. (Antonia Fortress) De flesta skisser av Haram från första århundradet visar detta fort i det nordöstra hörnet av Haram, med templet i anslutning till Haram, dock inte ovanpå (tempelberget).
Äldre historiska vittnesbörd avslöjar att Haram var själva fortet, och det var ett stort slutet militärläger. Det fanns mindre läger för de romerska soldaterna i andra delar av Herodes Jerusalem, men Haram var det främsta. Det var en romersk miniatyrstad med egen administration, bostadshus och tempelstrukturer. Den förhöjda centrala klippformationen användes som en plattform för offentliga funktioner av guvernören och Pontius Pilatus använde den under hans vistelse i Jerusalem under påsken (pesach) då Jesus dömdes till döden. Det var därför de kristna byggde en kyrka över den på Konstantins tid.

Det faktum att det här fortets väggar fortfarande har cirka 10 000 stenar kvar på sin plats, visar att det här inte var väggen runt templet. Romarna bröt ner varje vägg och tog bort varje sten, inte bara av templet utan också av dess väggar. Incitamentet för deras destruktiva agerandet var inte bara hämnd, utan jakten på guld som hade smält ner i sprickorna när templet brändes ner. Romarna hade ingen anledning att förstöra sin egen stadsdel eftersom de ockuperade den. Faktum är att de romerska legionerna lämnade Jerusalem så sent som 289 e.Kr.

Den korrekta tempelplatsen enligt bibeln och historiska vittnesbörd

1. En naturlig vattenkälla
Både bibliska och utombibliska vittnesbörd avslöjar att under templet leddes vatten från en naturlig vattenkälla i närheten, Gihonkällan (2 Krön 32:30, troligen uppkallad efter en av de fyra floderna som flyter ut ur Edens trädgård). Platsen för denna källa ses på gamla kartor över Jerusalem och visas nedan i förhållande till Haram. Det ligger söder om nuvarande klippmoské. Det finns ingen annan naturlig vattenkälla inom en 8 km stor radie i Jerusalem.
Kung Hiskia byggde en tunnel för att föra källvatten till Davids stad (2 Krön 32.30) och vattnet rann ut vid Siloam damm. Tempelet byggdes över våren så att vattnet kunde dras upp för reningsritualerna. Gihonkällan nämns av andra gamla författare som Aristeas, Philo och Tacitus. Nehemjas källport finner vi i Neh 12:37 som låg mittemot Gihonkällan.
2. Templet låg på en lägre nivå än Haram (nuvarande tempelberg)
Ögonvittnen som Josefus har uppgett att templet inte kunde ses från norr eftersom det hindrades av fästet i norr, som var i högre höjd.
3. Det var nära Davids stad
Alla medger att Davids stad var på sydöstra hörnet av Jerusalem, många hundra meter söder om Haram-väggarna. Tempelet var norr om Davids stad på en höjd som heter Ophel. Davids stad kallades Citadel (Akra), en höjd i söder, även kallad Sions berg.


Rätt plats för templet

Den sanna platsen för templets visas på kartan ovanför i en fyrkant. Den sydostliga åsen hade två höjder, en i söder och den andra i norr. Templet var beläget på norra höjden, Ophel, och Davids stad var på södra höjden kallat berget Sion. Det nedre området däremellan kallades Millo, uppfördes av kung Salomo som byggde sitt palats där. Därmed var Salomos palats mycket nära templet.
Enligt samtida historikern Josefus var Herodes tempelplats ett torg med en stadia på varje sida (ca 183 m), storleken på ett stadskvarter. Området skyddades av höga väggar på alla fyra sidor, men eftersom det sydöstra hörnet måste höjas mycket högre för att bringa det till samma nivå som de andra sidorna var detta hörn ca 130 m högt (ca 45-50 vån högt). Detta var det område där Jesus togs av Satan och frestas att hoppa ner (Lukas 4: 9). Norra väggen närmare 50 m hög. Det var ett otroligt befäst tempel.

På Salomons tid var tempelberget en rektangel på ca 45 x 150 m.  Den östra väggen var den som Nehemja reparerade. Under mackabeerna, utvidgades templet i norr ytterligare ca 30 m och templet flyttades också norrut. Herodes flyttade templet ännu längre norrut efter att ha utvidgat tempelplatsen till ca 183 x 183 m. Templet var beläget vid centrumlinjen. Det fanns gränsområden bortom väggarna, som gjorde hela tempelområdet till ca 229 x 229 m. En korrekt återgivning av hur Herodes tempel i anslutning till romarnas fästning trolgitvis såg ut enligt Dr Martin ser du nedan:



Det framgår av illustrationen att Fort Antonio, den romerska fästningen, var ansluten till templet vilket gjorde tempelplatsen lättillgänglig vid oroligheter. Det fanns andra ingångar till templet, genom väl skyddade grindar.
De långa hallarna nära den södra väggen (även kallad Salomos verandor) användes för informella sammankomster och tempelrelaterade affärer. Jesus kan mycket väl använt dessa områden när han undervisade.

Hur kan detta område inte vara relevant i vår tid?

Varför är den verkliga tempelplatsen inte relevant i modern tid? Om du besöker Jerusalem kommer du inte hitta något speciellt söder om klippmoskéen. Det finns några enskilda byggnader och några vägar där, men inget iögonfallande. Förstörelsen av området kring Sion och Ophel (templet) ägde rum i två steg:
Först, under mackabéernas tid, jämnade Simon Hasmonean Sion (Davids stad) till marken. Anledningen till detta var att Syrierna hade belägrat Davids stad under Antiochus Epiphanus regering och de trakasserade tillbedjare på väg till templet. Templet i sig kunde inte försvaras på grund av den Syriska närvaron. Ändå lyckades Judas mackabéen återfå kontrollen över Jerusalem från Antiochus händer och han renade templet 164 f.Kr. efter att Antiochus hade förorenat det med en hednisk staty av Zeus och offrat ett svin på altaret.

Simon, Judas yngre bror, fick fullständig auktoritet över Jerusalem ungefär tjugo år senare, och han bestämde att Sion (Davids stad) inte fick existera längre. Så Davids stad och de underliggande äldre städerna (Jebus och Migdol Edar (1 Mos 35:21) jämnades med marken. Simon ‘transplanterade’ (flyttade bl.a. på berggrund) sedan Sions berg till den nuvarande platsen för Sion i den sydvästra delen av gamla Jerusalem, utanför den södra stadsmuren. Den så kallade Davids grav (intill byggnaden korsriddarna menade att Jesus sista måltid hölls i) är ingenting annat än en ‘transplantation’ av den ursprungliga Davids gravplats.

Simon fortsatte sedan att bygga om templet. Därefter byggde han ett fort norr om templet, Baris, för att skydda templet. Det var detta fort som modifierades och förstorades av Herodes och kom att bli Fort Antonio (dagens Haram-esh-Sharif; ‘tempelberget’).
Den andra fasen av förstörelsen ägde rum när romarna förstörde Jerusalem och brände templet år 70. Romarna såg till att inte en sten lämnades på en annan och att templet jämnades med marken. Precis som Jesus förutsade. Det fanns förstås spridda stenar och pelare. Efter den judiska revolten 135 e.Kr. byggde Hadrian ett romerskt tempel till Jupiter vid det judiska templet och han satte sin staty där. Det var kejsar Konstantin som sedan förstörde det romerska avgudatemplet.
Judar fick sedan ånyo påbörja återbyggnad av templet på den ursprungliga platsen under Konstantins och Julias Apostats tid. Dessa var korta försök och varade inte på grund av kristen påverkan. Tempelplatsen blev återigen till ruiner. Det var från de här ruinernas rester som Kalifen Omar återhämtade det han trodde var ”grundstenen” för att bygga Al Aqsa-moskén (belägen vid den södra änden av Haram – nuvarande ‘tempelplats).

Sammanfattning

Den ursprungliga staden Jerusalem var alltså i den sydöstra delen av dagens Jerusalem, på en halvmåneformad ås. Åsen hade två höjder, en i norr och den andra i söder.
Templet byggdes på den norra höjden som heter Ophel, mycket nära Gihonkällan. Den sydliga höjden kallades berget Sion, på vilken Davids stad en gång låg. Salomons palats var mellan de två på upphöjd mark. Väggarna runt förgården till tempelplatsen var väldigt hög, det sydvästra hörnet var cirka 137 meter högt. På Herodes tid var Fort Antonio, som ligger ca 183 meter norr om templets plattform, ansluten till templets utrymmen genom en dubbelkolonnad bro på västra sidan. Den nuvarande Haram-esh-Sharif var den ursprungliga platsen för Fort Antonio, som var ett romerskt fort.
Området kring klippmoskén betraktades således som helig av kristna från början av århundradet eftersom Jesus hade stått där inför Pilatus; Här fanns alltså en kristen kyrka under 300-500 talet som muslimska härskare byggde klippmoskén på. Kalif Omar byggde den ursprungliga Al Aqsa moskén i södra änden av Haram som det ”nya” Salomonets tempel. Harams västra mur (klagomuren) är alltså egentligen ingen helig plats såsom den används idag, utan är resterna av Fort Antonios mur och senare modifikationer. De ursprungliga platserna för Davids stad och templet är helt förlorade på grund av det fullständiga avlägsnandet av den sydöstra åsen av Simon Hasmonean som jämnade berget Sion, jämte de romerska legionerna som förstörde templet.

Nu till den stora frågan.

Som vi rapporterat i omgångar, pekar mycket på att ett nytt tempel är på gång. Blir ett erkännande av Dr. Ernest Martins uppgifter en lösning på konflikten kring klippmoskén, eller kommer det tredje templet byggas kring romarnas gamla fästning, Fort Antonios?



Intressant upptäckt: Enligt skaparen av ‘Gullivers gate‘ som byggt miniatyrer av olika monument och historiska byggnader runt om i världen hamnar plötsligt ett tempel, likt kung Salomos, strax ovanför klagomuren! Turistattraktionen i Manhattan öppnade den 9/5 2017
För mer information beställ Dr. Ernest Martins bok, The Temples That Jerusalem Forgot (ASK Publications).
Notera även att större delen av denna post är en översättning från Hope of Israels sajt.

Nr. 109: Hver lidelse vi gjennomgår er en Investering Gud gjør i oss!

Nr. 109:

Hver lidelse vi gjennomgår er en Investering Gud gjør i oss!

Her er ekteparet Jan Kåre og Berit Nyland Christensen som Gud har gjort store innvesteringer i med at vi har gjennomgått så mye!

Hver lidelse vi gjennomgår er en Investering Gud gjør i oss!

"Jeg vil at dere skal vite, brødre, at det som har hendt meg, heller har ført til framgang for evangeliet." (Fil 1:12).

I dette verset ber Paulus de kristne i Filippi om ikke å bekymre seg over alle de ting de har hørt om hva som har skjedd med ham. Og disse "tingene" innbefattet store lidelser og svakheter.

Paulus skrev dette brevet mens han var bundet i et romersk fengsel. På det tidspunktet var han en herdet stridsmann for evangeliet, og hadde gjennomgått hver tenkelig strabas og menneskelig lidelse. Dersom du har studert Paulus' liv så kjenner du til de tingene han sto overfor: skipbrudd, slag, juling, spott, hån, forfølgelse, sult, tørst, nakenhet, ærekrenkelse av hans karakter.

Paulus' verste lidelser kom fra hendene til dem som kalte seg gjenfødte kristne. Noen av hans motstandere var misunnelige kirkeledere som fikk hele forsamlinger til å vende seg mot ham. De gjorde narr av hans livsstil, spottet hans forkynnelse, fordreide hans budskap, stilte spørsmålstegn ved hans autoritet. Over alt hvor Paulus dro så det ut for at han ble møtt med lidelse, vanskeligheter og sorger.

Allikevel sa Paulus: " ... men for meg selv akter jeg ikke mitt liv et ord verd ... " (Apg 20:24). Videre la han til: " ... ingen skulle vakle i disse trengsler. Dere vet jo selv at vi er satt til dette ... vi sa til dere på forhånd at vi skulle få trengsler ..." (1.Tess. 3:3-4).

Paulus beroliget disse troende og sa: "Jeg har fortalt dere hele tiden - dersom dere vil vandre med Jesus, så vil dere stå overfor prøvelser. Så nå da disse prøvelsene har kommet over meg, hvorfor er dere så overrasket? Det er jo dette dere er satt til i dette livet."

Paulus gjentok dette enda mer direkte til Filipperne: "... idet dere har fått den nåde, ikke bare å tro på Kristus, men også å lide for ham." (Fil 1:29).

Det er en viss teologi i den amerikanske kirken i dag som sier: "Dersom du har bygget opp din tro på rette måten så vil du ikke lide. Du vil være fremgangsrik og vil ikke måtte bekymre deg for å få vanskeligheter." Nei - disse ordene finnes ikke i Bibelen! Tvert imot så sier Paulus at vi er satt til å lide for Kristi skyld.

Videre skrev Paulus at hver dag våkner han opp " ... og vet ikke hva som skal møte meg der. Jeg vet bare at Den Hellige Ånd i by etter by vitner for meg og sier at lenker og trengsler venter meg." (Apg 20:22-23).

Prøv å få dette bildet inn i ditt sinn: Her er en hellig mann, kalt av Gud til å ta evangeliet til nasjonene. Og ved ethvert hellig oppdrag, så visker den Hellige Ånd til ham: "Paulus, det neste stoppestedet kommer ikke til å bli lett. Du kommer til å møte motstand igjen. Du vil møte flere lidelser, mer prøvelser."

Jeg finner denne mannens liv helt forbløffende. Kan du fatte det? Paulus sto overfor vanskeligheter og prøvelser ved hver eneste korsvei. Den Hellige Ånd ba ham om å ta et bestemt skip på en misjonsreise - og fartøyet endte opp med å synke; Paulus måtte svømme for livet. Apostelen la ut på sitt neste oppdrag til fots - og han ble ranet langs veien. Til slutt nådde Paulus sitt neste stoppested - og istedet for å høre hans budskap, spottet folket ham, slo ham og kastet ham i fengsel.

Gud fridde Paulus fra den fengselscellen. Og da han var løslatt, ristet han støvet fra sine føtter og startet på sitt neste oppdrag. Det var da den Hellige Ånd sa til ham: "Gjør deg klar Paulus - fordi du skal tilbake til fengselet. Og deretter kommer du til å bli steinet. Jeg vet at du har vært gjennom mye, men det ligger flere lidelser fremfor deg. Fryd deg Paulus - for du har blitt funnet verdig til å lide for Kristi skyld!"

Paulus fortsatte til det neste stedet - og sant nok, han ble steinet og etterlatt som død. Men Gud førte ham tilbake til livet. Og så, mens han støttet seg på den håndfull av mennesker som fulgte ham, så haltet han videre til sitt neste oppdrag.

Hans neste misjonsstopp var en kirke han hadde plantet og bygd opp. Men da han kom fant han ut at nå var Alexander koppersmeden deres leder. Alexander sa til ham: "Vi trenger deg ikke lenger Paulus." Denne mannen satte hele menigheten opp mot Paulus, dens grunnlegger, en hyrde som hadde haltet flere mil for å besøke dem.

Så Paulus dro til sitt neste oppdrag - og påny sa den Hellige Ånd til ham: "Det er ikke alt Paulus. Det ligger flere lidelser foran."

På dette punktet kan du si: "Vent et øyeblikk - du snakker om Paulus' liv, ikke mitt. Han ble utvalgt av Gud til å lide vondt. Jeg har ikke blitt kalt til et slikt liv." Feil! Bibelen sier: "Mange er den rettferdiges ulykker, men Herren utfrir ham av dem alle." (Sal 34:20).

Uttrykket "mange er den rettferdiges ulykker" gjelder ikke bare Paulus men også oss. Og jeg tror at jo mer rettferdige vi er, jo flere prøvelser vil vi stå overfor. Vi elsker å høre den siste del av verset: " ... Herren utfrir ham av dem alle ..." Men fryder vi oss i den første delen også? "Mange er den rettferdiges ulykker ..."

Jeg sier med Paulus. Hvorfor er vi så overrasket når prøvelse på prøvelse kommer over oss? Vi har blitt fortalt at vi skal være beredt på dem, til og med mange av dem. Men ofte roper vi midt i prøvelsene: "Å Gud, jeg har fått nok! Jeg forstår ikke hvorfor jeg må gjennomgå alle disse tingene. Du vet at jeg elsker deg, og at jeg har vært trofast mot deg. Så hvorfor må jeg ta imot dette? Du sa at du ikke ville gi meg mer enn jeg kunne tåle, og jeg kan ikke klare mer. Vær så snill, forkort disse prøvelsene!"

Vi vil ha rask og enkel utfrielse. Men våre lidelser tjener ingen hensikt i det hele tatt dersom vi ikke forstår hvorfor Gud tillater dem. Sannheten er at hver lidelse, prøvelse, vanskelighet og skuffelse i ditt liv er tillatt av Herren. Og han har en spesiell hensikt bak dem alle. Hvorfor? Det er fordi han er i ferd med å føre oss et sted - prøver å oppnå noe i oss og gjennom oss!

Vi vet at det ville være like lett for Gud å holde oss borte fra alle prøvelser. Jesus antydet dette da hans spurte Fariseerne: "Hva er lettest å si: Dine synder er deg forlatt! - eller å si: Stå opp og gå?" (Luk 5:23). Han sa: "Jeg har makt til å gjøre begge deler." Så ville det ikke være like lett for ham å skjerme oss fra lidelsene som det ville være å la oss gå igjennom dem? Han kunne utfri oss ved å tale ett ord! Men han gjør ikke det; istedet tillater han oss å gå gjennom våre lidelser - alt i en guddommelig hensikt.

Dersom Herren ikke tillater vanskeligheter i våre liv så ville de være den verste form for avvisning. Det ville bety at Gud sa: "Jeg har ikke noe spesielt arbeide for denne troende, ingen planer om at hans liv skal settes til side som et vitnesbyrd. Derfor trenger jeg ikke å produsere noe i ham. La ham forbli utrenet, uopplært, enn mann med et barns sinnelag. Ikke la ham vokse i nåden. La ham ikke lære gjennom lidelse slik at han kan lære andre. La ham bare eksistere og deretter dø i sin barnslighet."

Jeg kjenner kristne som nekter å lære av sine lidelser. Etter en tid, når Gud ser at det ingen hensikt har å tillate deres vanskeligheter, så trekker han prøvelsene tilbake. Disse kristne flyter gjennom livet, og ser ikke ut til å ha noen problemer i det hele tatt. Men det er fordi de ikke er på vei noen steder! Det er ingen fremtid for dem i Guds plan. De er lik Israels barn som drev omkring i ødemarken i førti år. Gud prøvde Israel gang på gang - men til slutt ga han opp!

La meg gi deg nøkkelen til å forstå dine prøvelser.

 Når foreldre sender et barn til universitetet, så krever det en stor investering. Og disse foreldrene håper at deres barn vil innrette seg under disiplinen i sin utdannelse. Hvorfor? Håper de at barnet vil ta eksamen, komme hjem, henge sitt diplom på veggen og sitte hjemme og se på TV? Nei! Disse foreldrene håper at barnet vil la investeringen kaste av seg ved å starte en god løpebane.

På samme vis blir det betraktet som en investering når det amerikanske militæret tilbyr gratis utdannelse til en menig soldat. Soldaten blir fortalt: "Etter at du har tatt eksamen, så vil nasjonen og regjeringen ha en viss del av din tid." Det blir forventet at denne utdannede soldaten skal tjenestegjøre i de væpnede styrkene i et visst antall år for å forsvare investeringen.

Slik er det også med Herren og våre prøvelser! Alt du går gjennom som en kristen er en treningsøvelse som Gud har guddommelige hensikter bak. Han frelste deg ikke for at du skulle cruise inn i paradiset på et luksusskip; han frelste deg for å forberede deg til å bli til nytte i hans rike. I det øyeblikket du ble født på ny, så skrev han deg inn i sin lidelses skole. Og hver prøvelse, hver lidelse, er en ny hjemmelekse i studiepensumet!

Noen kristne er i barnehagen. Deres lidelser er ikke vanskelige å forstå, og deres prøvelser er mye lettere å utholde. Andre er i folkeskolen, og de lærer raskt at deres prøvelser har blitt litt tøffere å stå overfor og litt vanskeligere å forstå. Andre er på universitetet og deres prøvelser er mye mer alvorlige og vanskeligere å skjønne. Enda andre er hovedfagstudenter med år av tøffe prøvelser bak seg og mange vanskelige år som reiser seg foran dem. Deres prøvelser er de tøffeste i deres liv, og de er klar over at de trenger den Hellige Ånds styrke for å takle dem alle sammen.

Mitt poeng er, Guds ønsker å ha veteraner i åndelig krigføring - folk som har vært gjennom mange lidelser - for å vise sin trofasthet til neste generasjon. Og hver enkelt av våre prøvelser er en investering han gjør i oss som sine veteraner!

Så du kan spørre, betyr det at Guds selv påfører sine barn lidelse? Lytt til salmistens svar: "For du prøvde oss, Gud. Du renset oss, likesom de renser sølv. Du førte oss inn i et garn, du la en tung bør på våre hofter. Du lot mennesker fare fram over vårt hode, vi måtte gå gjennom ild og vann. Men du førte oss ut og gav oss overflod." (Sal 66:10-12).

Hvor sier salmisten at denne prøvelsen kom fra? Den kom direkte fra Guds hånd! Han sier: "Herre, du satte meg i vann som skylte over mitt hode, så jeg trodde jeg skulle drukne. Du satte meg inn i ilden, for å prøve meg slik en renser sølv. Du førte meg inn i et garn, la plager på min hofte og fikk mennesker til å slå meg!"

Hvorfor tillot Gud slike prøvelser? Det var fordi han førte sitt barn inn i et "overflodets" sted. Opprinnelig på hebraisk betyr dette uttrykket: "et sted med fruktbarhet i overflod." Gud sier: "Jeg tar deg med gjennom alle disse vanskelige stedene for å gjøre deg full av frukt for mitt rike!"

Men ikke alle lidelser er fra Guds hånd. Mange plager kommer fra djevelen selv, like fra helvetes avgrunn. "For det er ikke av hjertet han plager eller bedrøver menneskenes barn." (Klag 3:33). Gud sier: "Jeg får ingen glede ut av å prøve min barn. Det er ikke min hensikt når jeg tillater prøvelser." Nei - Herren tillater våre lidelser bare for sine hellige, evige hensikter. Det er for å føre oss i til et sted med "overflod"!

Nå er jeg ingen apostel, jeg er bare en læregutt sammenlignet med Paulus. Men jeg er gammel nok i Herren til å betrakte meg som en veteran i troen. Og når jeg ser meg tilbake ned gjennom årene, så kan jeg si deg at det har vært et liv fullt av vanskeligheter, lidelse, tøffe tak og skuffelser. Jeg har skrevet noen bøker om det, men de bøkene berører bare høydepunktene.

Jeg krymper meg i forundring når jeg husker på alle sorgene, prøvelsene, de dype vann, flammende ild og kraftige lidelser. Og vanligvis når prøvelsene kom, som kom de ikke bare en i gangen, men i bunter. Mange ganger trodde jeg: "Det finnes ingen måte jeg kan klare meg gjennom dette på." Selv minnene om prøvelser er smertefulle - minner om baksnakkelse, Herrens tukt, prøvelser i tjenesten, personlig hets, familieproblemer, kroppslige smerter og plager. Men når jeg ser tilbake på disse årene med lidelse, så kan jeg si med sikkerhet: "Guds ord er sant! Han har ført meg ut av enhver prøvelse som kom over meg. Jeg priser ham!"

Nesten hver eneste kristen som leser dette budskapet kunne skrive en bok om alle vanskelighetene og prøvelsene han eller hun har erfart. Dersom du har tjent Herren i en hvilken som helst tidslengde, så vet jeg at du har en historie å fortelle. Men hvordan ville den historien høres ut? Kanskje den ville være noe i likhet med dette: "Jeg har alltid den Hellige Ånds fred og hvile. Og jeg har et vidunderlig fellesskap med Jesus. Men i denne daglige vandringen - i dette kjødet jeg bærer - så har det vært slik ufattelig smerte, avvisning, lidelse og tårer. Det har vært et helt liv med prøvelser!"

Dersom du elsker Jesus av hele ditt hjerte, så vil ditt vitnesbyrd være: "Gud har alltid ført meg ut. Jeg gikk aldri under. Jeg er fortsatt her og jeg priser Herren. Disse prøvelsene er bak meg nå. Jeg er kanskje midt i en ny, men alle de andre er under Jesu blod. Jeg er seierherre, fordi Jesus førte meg gjennom!"

Kanskje det var tider da du nesten besvimte. Du kan ha vært så svak og utslitt, at du ikke kunne gå et steg til. Men nå, fra der du står, så kan du si: "Nei, jeg ønsker aldri å gå gjennom dette igjen - men Gud førte meg ut av det. Han har vært trofast. Priset være Herren!"

Men Gud er ikke tilfreds med et hjertelig "takk skal du ha" fra oss. Istedet sier han: "vent et lite øyeblikk mitt barn. Jeg førte deg ikke gjennom disse vanskelighetene og prøvelsene bare for å gjøre deg til en takknemlig seierherre. Nei - jeg har investert stort i deg. Jeg har tilbragt år med å lære deg opp, ført deg gjennom alt dette for en hensikt. Og jeg vil ikke la deg forspille det nå. Jeg har til full hensikt å la min investering kaste av seg. Jeg sier deg, ditt beste arbeide ligger foran deg!"

Nå, mens du kommer ut av dine lidelser på universitesnivå, så åpner Gud dine øyne for dine venner som strever i barnehagen. Disse kjære tror at de ikke kommer til å klare det. Så hva gjør du så med dine egne erfaringer med lidelse? Gud visker til deg: "Jeg trenger herdede, prøvede veteraner - folk som har overlevd dype vann og veldig ild, som har blitt renset gjennom lidelse. Jeg trenger mennesker som vil bevise min trofasthet til denne generasjonen!"

Salmisten skriver: " ... så dere kan fortelle om det til den kommende slekt." (Sal 48:14). "Forlat meg da ikke inntil alderdommen og de grå hår, Gud - inntil jeg får kunngjort din arm for etterslekten, din kraft for hver den som skal komme." (Sal 71:18).

Paulus oppsummerer det hele på en nydelig måte: "Jeg vil at dere skal vite, brødre, at det som har hendt meg, heller har ført til framgang for evangeliet." (Fil 1:12). Det sier oss virkelig noe! Da Paulus skrev dette, så var han en eldre mann med år av erfaring - og han var midt i en av de verste prøvelsene i sitt liv. Han talte til sine venner direkte fra hjertet:

"Det ville være det mest vidunderlige av alt akkurat nå om jeg kunne gå hjem og være sammen med min Herre. Det er mitt største ønske. Men jeg er en veteran - jeg har vært gjennom lidelser og prøvelser - og jeg vet at jeg behøves her. Denne generasjonen trenger å se en lidende som overlever og fryder seg i enhver prøvelse. Min sønn Timoteus kommer til å møte alt jeg har vært igjennom, og han trenger å vite at Gud vil føre ham igjennom. Så det er best at jeg blir her og utholder disse dype prøvelsene. Se på meg - ikke bare har jeg overlevd, men jeg har et ekte håp. Jeg er ikke nedfor eller nedtrykt. Jeg fryder meg i Herren for alt han har ført meg gjennom!"

" ... jeg skal bli i live og være hos dere, til framgang og glede for dere i troen ..." (Fil 1:25). Paulus sier: "Dere vet at jeg har vært gjennom ild, svakheter, ran, skipbrudd. Til tider har jeg til og med fryktet for livet. Men Gud har utfridd meg fra alt sammen. Og nå vil jeg forsette å være hos dere for å fremme deres glede i troen. Jeg ønsker å lære dere at dere ikke trenger å være redd for noen motstander!"

Kjære, jeg har et spørsmål til deg: Uansett hvor lenge du har vandret med Jesus, så kjenner du sikkert smerte, prøvelser og lidelse. Så hvordan har du oppført deg gjennom dem? Hva har vært resultatet, utfallet av dine erfaringer? Har alle dine lidelser vært bortkastet? Eller har du lært om Guds kjærlighet og trofasthet midt i dem?

Hvordan Vi Oppfører Oss Gjennom Våre Prøvelser Har Alt å Si for Resultatet!

La oss si at du er en hengiven troende som har lagt ned ditt liv for Jesus. Du har en byrde for denne døende verden, du gråter for de fortapte - og du har et tydelig kall til å ta de gode nyhetene ut og vinne sjeler. Så du forteller alle dine venner at du skal til en viss by for å vitne om Guds nåde.

Men etter at du kommer frem får dine venner hjemme høre at du ikke blir brukt av Gud i det hele tatt. Det finnes ingen forsamling der slik du hadde planlagt, din tjeneste er død. Du har intet å vise til etter dine anstrengelser. Og istedet for å få byen oppvekket for Jesus, så har du havnet i fengsel!

Hvordan ville du reagere dersom alt du hadde å vise til av din hengivenhet, arbeid og offer var den fullkomne fadese? Hvordan ville du oppføre deg dersom Gud stengte din virksomhet, bandt dine hender og etterlot deg hjelpeløs?

Noen kristne ville surmule. De ville tvile på Guds ord til dem og stille spørsmålstegn ved Åndens ledelse. De ville tie overfor Jesus - sutre, tvile og klage til sin venner. Og hele deres trosprøvelse - den lidelsen som var ment å skulle kaste dem i Jesu armer - ville være bortkastet, uten noen virkning i det hele tatt.

Mens andre kristne ville svare som Paulus - fryde seg over at de var funnet verdige til å lide for Kristi skyld. Paulus prøvde ikke å forstå sine prøvelser. Han svarte med glede, tro og håp - fordi han visste at han ble trent opp til å bli et Guds vitne! Han skrev til sine venner fra fengselet: "Min situasjon er samtaleemne i keiserens palass. Alle i Roma snakker om det som skjer med meg. Jeg er i fengsel for Jesus!" Han må ha vært litt av et syn i den fengselsscellen - en tynn og skranglete jøde som prøvde å oppmuntre alle omkring seg: "Fryd dere i deres prøvelser, Gud er trofast!"

Paulus kastet ikke bort noen av sine prøvelser. Han visste at hver og en av dem hadde en guddommelig hensikt. Og Herren ser også på hvordan vi oppfører oss gjennom våre prøvelser. La meg gi deg tre eksempler på hvordan våre prøvelser kan være bortkastet:

1. Våre prøvelser blir forgjeves ved sutrende, knurrende, klagende oppførsel. Denne slags oppførsel gjør Herren opprørt. Dette var grunnen til at hver prøve og lidelse Israel erfarte i ørkenen var bortkastet for dem!

De fem døtrene til en mann som het Selofhad kom til Moses og spurte om en del av eiedommen i det Lovede Land. De sa til Moses: "Vår far døde i ørkenen. Han var ikke med i den flokken som satte seg opp mot Herren, i Korahs flokk, men han døde for sin egen synds skyld. Og han hadde ingen sønner." (4.Mos. 27:3). Disse kvinnene sa: "Da alle de andre reiste seg mot deg sammen med Korah, så var ikke vår far en av dem. Han var ikke i opprør. Han døde for sin egen synd."

"Denne siste setningen slo meg da jeg leste den: "Han døde for sin egen synds skyld." Dette betød at selv om deres far hadde sett utrolige mirakler - befrielsen fra Egypt, vann som strømmet fra klippen, manna som kom fra himmelen - så døde han i vantro sammen med resten av sin generasjon. Av den generasjonen var det bare trofaste Josva og Kaleb som overlevde i ørkenen.

Disse fem døtrene var tydeligvis født i ødemarken - og de vokste opp i en familie som var full av sinne mot Gud. Alle Israels prøvelser og lidelser frembragte bare forherdet vantro i deres far. Og alt disse unge kvinnene hadde hørt i oppveksten var knurring, klaging og bitterhet. Til frokost, lunch og middag så var det en stadig klaging uten et eneste ord i tro eller tillit til Gud. Nå måtte disse kvinnene fortelle Moses: "Vår far etterlot oss ingenting - intet håp, ingen eiendeler, intet vitnesbyrd. Han tilbragte disse førti årene i jammer og bitterhet, fordi livet var så vanskelig. Han døde i sin synd, hans liv var fullstendig bortkastet!"

Hvilken forferdelig ting å måtte si om en av ens foreldre. Allikevel må jeg advare alle foreldre som leser dette: Dine barn ser på når du er under prøvelser! Og de blir påvirket for livet av din adferd. Så hvordan oppfører du deg? Kaster du bort din prøvelse - ikke bare for deg selv, men for generasjonen som følger etter deg? Eller blir dine etterkommere oppbygget i Kristus når de hører deg si: "Jeg liker ikke denne prøvelsen - men velsignet være Herren. Han setter alltid fri!"

Jeg kjenner mange kristne som har blitt mer bitter og gretten for hver ny prøvelse. Du skulle tro deres Gud var død. De ser til og med sure ut; og opp gjennom årene har de blitt rynkete og innskrumpet i ansiktet. Selve den prøvelsen som var ment å skulle lære dem opp og gjøre dem mildere - prøvelser utformet av Gud for å åpenbare hans trofasthet - gjorde dem istedet til uforbederlige sutrere, grinebitere og troll. Jeg undres når jeg ser dem: "Hvor er deres tro, deres tillit til Herren? Hva må barna deres tro?"

Jeg har begravet mange mennesker i løpet av mitt liv i tjenesten, og i løpet av den tiden har jeg oppdaget noe tragisk: De som blir sure og bitre ser hjelpeløst på at deres kjære gradvis drar seg bort fra dem. Deres barn drar seg unna, sammen med deres barnebarn og venner. Og disse grinebiterne ender opp med å dø alene. Jeg har holdt noen begravelser hvor bare én person kom. Den avdøde var nesten helt glemt. Gud tillot dem ikke å gå ut med noen!

Kjære, la ikke dine prøvelser være forgjeves! La dem produsere den søte duften av tro og tillit til vår Herre. Alle dine prøvelser har til hensikt å kaste deg i hans armer, og for å få deg til å si: "Jeg er hans, og han er min. Og han vil føre meg gjennom denne prøvelsen!"

  

2. Våre prøvelser er forgjeves når vi står overfor nye uten å huske på vår utfrielse fra de tidligere. Vi har en tendens til å glemme alt godt Gud har gjort for oss!

Da David sto foran Goliat så gikk han gjennom sine tidligere seire for å bygge opp sin tro. Han berettet: "Når en løve kom mot meg, så rev jeg den i stykker. Og når en bjørn kom etter meg, drepte jeg den også. Nå vil den samme Gud som fridde meg fra den brølende løven og den ville bjørnen befri meg fra denne kjempen!"

Moses minnet Israel på alle deres tidligere utfrielser. Så advarte han dem: "Vokt deg bare og ta deg vel i akt så du ikke glemmer det dine øyne har sett. La det ikke gå deg av minne alle ditt livs dager, men gjør det kjent for dine barn og barnebarn." (5.Mos. 4:9).

Sørgelig nok så sier Bibelen om Israel: "De holdt ikke Guds pakt og ... glemte hans store gjerninger og de under som han hadde latt dem se." (Sal 78:10-11). Lik israelittene har vi den samme tendensen når vi står overfor en ny prøvelse eller lidelse. Vi sier: "Å Gud, denne gangen er det for mye for meg å makte." Men Gud svarer: "Bare se deg tilbake og husk på meg!"

Dersom det er nødvendig, før dagbok for å minne deg selv på Guds store utfrielser i ditt liv. Noter ned noen få ord om kvelden før du går til sengs. Gjør det som trengs for å minne deg selv på alle de ting han har gjort for deg - all den hjertesorg du har vært igjennom og som han har befridd deg fra. Og så, når din neste prøvelse kommer, åpne din dagbok og si til djevelen: "Du skal ikke få bedra meg denne gangen. Min Gud har ført meg ut før, og han vil gjøre det igjen!"

3. Våre prøvelser er forgjeves når vi nekter å se at Gud fører oss gjennom dem for å lære andre.

Vi skal dele våre erfaringer med våre brødre og søstre for å bevise for dem Guds trofasthet. Vi skal stå oppreist og si: "Takk Gud, jeg er en veteran. Og jeg kan fortelle dere av erfaring - han er trofast!" Paulus skrøt faktisk av sine prøvelser: " ... jeg bærer Jesu merketegn på mitt legeme." (Gal 6:17). Han visste at hvert arr hadde en evig hensikt!

Hvorfor Tror Du Gud Har Utfridd Deg Fra Alle Dine Tidligere Prøvelser?

David skrev: "I min trengsel påkalte jeg Herren, jeg ropte til min Gud. Fra sitt tempel hørte han min røst, og mitt skrik kom for ham, til hans ører. Fra det høye rakte han ut sin hånd, han grep meg, han drog meg opp av dype vann. Han fridde meg ut fra min sterke fiende, fra dem som hatet meg - for de var for sterke for meg. De overfalt meg på min ulykkes dag, men Herren ble min støtte. Han førte meg ut i fritt rom. Han frelste meg, for han hadde behag i meg." (Sal 18:7, 17-20).

Kjære hellige, vær trygg - dersom du blir prøvet, så er det fordi Gud har behag i deg. "For den Herren elsker, den tukter han ..." (Heb 12:6). Dine prøvelser er et tegn på hans kjærlighet!

Du må også forstå at uansett hva du gjennomgår så vil det gå over. Nylig leste jeg et avsnitt i en av mine dagbøker som jeg skrev mens jeg gjennomgikk en stor prøvelse. Tre måneders notater sluttet alle med den samme setningen: "Å Gud, når vil dette marerittet ta slutt?" Og så, til slutt kom disse ordene tilsyne over en hel side med store bokstaver: "DET ER OVER - HAN HAR UTFRIDD!"

Jeg kan oppriktig si at jeg har lært mer i mine prøvelser enn jeg noensinne har gjort i gode tider. Fremgang gir ikke lærdom, prøvelser gjør. Humanisten Albert Schweitzer sa: "Lykke er en god helse og en dårlig hukommelse." Nei - lykke er å huske alle de måter Gud har ført oss igjennom på!

Jeg spør deg på ny: Hvordan reagerer du på dine prøvelser? Forspiller du dem og blir en klager og en tviler? Eller bygger du opp din tro, i visshet om at din Gud utfrir?

Det finnes bare en måte å utholde dine nåværende prøvelser på: Husk på at din himmelske far har behag i deg! Han har en plan i virksomhet, en stor investering i deg. Og " ... jeg er fullt viss på dette at han som begynte en god gjerning i dere, vil fullføre den inntil Jesu Kristi dag." (Fil 1:6). Din far forbereder deg på å bli en veteran i åndelig krigføring - et eksempel på tro og tillit til denne generasjonen.